C är en killkompis jag lärde känna på universitetet. Han var 19 år, yngst i klassen och den mest tillbakadragna och blyge person jag någonsin träffat. Han tilltalade aldrig någon, i korridoren gick han med dålig hållning och tittade genom glasögonen ner i marken, på föreläsningarna satte han sig alltid längst bak längst ute i ett hörn och på festerna drack han inget (han hade aldrig druckit alkohol tidigare). En lunch halvvägs in i terminen kommer han plötsligt fram och säger "Hej, läget?" till mig. Kommer ihåg ögonblicket så väl, killen som aldrig pratade tilltalade mig!
De 7.5 åren som gått sedan dess har han förändrats, blygheten är borta, han har tränat på gym, glasögonen är utbytta mot kontaktlinser, han har lärt mig och många av våra gemensamma vänner att uppskatta fina öl till skillnad från blaskig 33-kronors lager.
Det senaste har jag börjat fundera på om vår relation har tagit en ny vändning, han har börjat bli väldigt gullig mot mig, ge mig komplimanger och prata om massa saker som vi ska göra ihop. I fredags var vi ute, han jag och fem andra före detta klasskompisar. Eftersom jag var enda tjejen och alla de andra var singelkillar kände jag mig lite obekväm att följa med vidare efter de första ölen på en bar. C övertalade mig att hänga med ändå och medan de andra killarna gjorde sitt bästa med att få ragg så satt C och pratade med mig hela kvällen. När det var dags att gå hem följde han mig till bussen, trots att jag insisterade att han inte behövde och trots det var åt fel håll för honom. Han väntade tills den kom och gav mig en varm och lite för lång kram.
Jag vill ha kvar min vän, hoppas inte han har blivit intresserad av mig som något mer än vän... Hade det bara funnits lite attraktion från min sida hade han kunnat vara mannen i mitt liv (även om jag visserligen inte tror det finns en sådan). Det är väl bara att köra på och hoppas jag övertolkade signalerna. Han är en grymt fin killkompis och det kommer fortsätta så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar