Kom precis hem från en fika med en sambo-kompis och hennes 8-månaders dotter. Jag frågade om de hade planer inför alla hjärtans dag imorgon. Hon tittade på mig som ett frågetecken och sa att de aldrig firat det. Jag kom på mig själv med vilken dum fråga det var, vem firar alla hjärtans dag igentligen? Jag har aldrig gjort det, möjligtvis i början av ett förhållande när man känner någon sorts plikt att göra det. De senaste sju åren då jag var i ett förhållande så gick alla hjärtans dag ganska obemärkt förbi. Nu när jag är singel däremot har jag däremot inte kunnat missa att det faktiskt är imorgon.
Sambo-kompisen fortsatte och började prata om att hon aldrig fick presenter av sin kille även när det inte var alla hjårtans dag och att hon försökt hinta om att hon gillar att få blommor... Det handlar ju inte om presenterna, men både singlar och parmänniskor vill få uppskattning! En killkompis till mig gick i parterapi med sitt ex. Hon tog upp att hon hade önskat att han hade kunnat göra det lite mysigt ibland och tända ljus och fixa mat ibland. Killkompisen som då tyckte tänka ljus var romantiskt trams hade efter parterapin börjat förstå vad det handlade om. Han hade också fått insikt i att om han började tända ljus och sånt som sin flickvän uppskattade så ledde det ofta till något fint. Något som han uppskattade... han hade nu också börjat förknippa tända ljus med något fint och börja gilla att tända ljus själv.
Hursomhelst; som singel vet jag i alla fall vad jag gör imorgon, inga besvikelser, inga förhoppningar om att få lite uppskattning och kärlek som blir krossade. Jag ska fika på stan med två tjejkompisar och kanske en utflyckt till Ikea också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar